mittliiiv.blo.gg

Dem senaste dagarna har det känts mer och mer som att halva jag  är borta, det visar egentligen bara hur mycket du som lämnade mig betydde. När du lämnade mig, var det inte bara mitt hjärta som du kraschade, utan även halva mig. Det finns så sjukt mycket jag velat säga till dej, saker som jag nästan skrivit till dej i ren vana. Det finns så sjukt många gånger som jag behövt dej vid min sida, så sjukt många saker jag velat göra med dej.
Minnet av dej blir bara svagare och svagare, saknaden blir bara större och större, och längtan efter vår gamla relation är snart outhärdlig.
Jag saknar din röst, ditt ansikte, din lugna själ som alltid fick mig så lugn. Jag saknar personen som ville mitt bästa, personen som stod vid min sida oavsett vad. Personen som brydde sig om mig, och inte personen som fick mig att må så här. Du fick mig att skämmas, du fick dej att sjunka i mina ögon och inse att jag är i många sätt mycket mognare... trots 13 år emellan oss.

Jag är en känslig person, med en stark vilja. Jag är en person som litar på allt för många och för lätt, vilket ofta leder till mycket sårande. Jag är för ärlig i många fall och står inte på sidan och är tyst, utan jag vill att min åsikt ska höras och tål inte klankas ner på. Jag står för det jag sagt och gjort, kan du det med?

Bakom all den här skiten, och vid min sida finns det många personer som visat att dem bryr sig. Att jag kan lite på dem, oavsett vad. Vad skulle jag gjort utan er? och utan mina djur! Ni är fan mitt allt.